Aspåkerspolska

Varför sitta vi så still och tysta?
Ha vi uttömt alla kära ord?
Äro alla de små läppar kyssta
som gå leende kring detta bord?
Äro alla de små kvinnor gifta
som gå trippande i denna sal?
Finns här inga hjonelag att stifta,
brinna inga hjärtan i vår dal?

Jag skall varpa garn och jag skall nysta,
jag skall kärna smör och klippa får.
Aldrig äro mina läppar kyssta,
aldrig bliva de i detta år.
Jag skall plocka bär och väva vammal,
jag skall verka, förr’n jag blir för tung.
Om jag gifter mej, när jag blir gammal,
skall jag taga dej, om du är ung!

Längtan heter min arvedel

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Säg, vadan kväller du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm,
sjunger om natten mig vaken?

Vem är den själ som i suck och i ton
andas från hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena viska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel, sällskap i drömmande salar!
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.

När jag för mig själv i mörka skogen går

När jag för mig själv i mörka skogen går,
tänker jag på vännen, som jag aldrig får.
Tåren börjar rinna, hjärtat slå,
aldrig kan man glömma den man en gång hållit å’.
Aldrig kan man glömma den man en gång hållit å’.
Ängar, berg och dal och skog med fåglar små,
blåa himmelen med klara stjärnor på.

Allt vad havet gömmer, pärlor och koraller, svanedun av skum och klaraste kristaller,
gräs och blommor all och lindelöv på kvist –
allting gåve jag för vännen som jag mist,
lilla vännen kär från barndomsdagar.

Den enda stunden

Allena var jag, han kom allena;
Förbi min bana hans bana ledde.
Han dröjde icke, men tänkte dröja,
Han talte icke, men ögat talte.
Du obekante, du välbekante!
En dag försvinner, ett år förflyter.
Det ena minnet det andra jagar;
Den korta stunden blev hos mig evigt.
Den bittra stunden, den ljuva stunden.

Vinden och trädet

Solen går och lägger sig
i sin mörka gömma.
Skuggor falla på min stig.
Tror du jag kan glömma dig?
Jag kan aldrig glömma.

Solen stiger ur sin säng
morgonröd om kinden
för att glädja skog och äng.
Tror du jag kan vara sträng,
fast du for som vinden?

Vinden blåser vart den vill,
har så många nycker,
är ej vind om den är still.
Tror du jag kan göra till
vad en vindfläkt tycker?

Jag är trädet som du fick
sommargrönt att sjunga.
Tror du jag ett ögonblick
glömt det fastän sommarn gick,
sommarn och det unga?

Tonerna

Tanke, vars strider blott natten ser.
Toner, hos Eder om vila den ber.
Hjärta, som lider,
som lider av dagens gny.
Toner till Eder
till er vill det fly.

Tanke, vars strider blott natten ser.
Toner, hos Eder om vila den ber.
Hjärta, som lider,
som lider av dagens gny.
Toner till Eder
till er vill det fly.

Venevil

Hun Venevil hopped på letten fod, sin kjæreste imod, sin kjæreste imod.
Hun sang saa det hørtes over kirketag: God dag, god dag.
Og alle de smaa fugle sang lystigt med i lag:
Til Sankte Hans er det latter og dans;
men siden vet jeg indet om hun fletter sin krans.

Solveigs sang

Kanskje vil der gå både Vinter og Vår,
og neste Sommer med, og det hele År,
men engang vil du komme, det ved jeg vist,
og jeg skal nok vente, for det lovte jeg sidst.

Gud styrke dig, hvor du i Verden går,
Gud glæde dig, hvis du for hans Fodskammel står.
Her skal jeg vente til du kommer igjen;
og venter du hist oppe, vi træffes der, min Ven!

La Noel passée

La Noël passée,
Povret orphelin.
Ma goule affamée,
N’avait plus de pain
M’en fus sous fenestre
Du bon Roy Henry,
Et lui dis ”Mon Maistre,
Oyez bien ceci”.

Prenez vos musettes
Et vos épinettes
Jésus, cette nuit,
S’est fait tout petit.

En cette nuitée,
Au vieux temps jadis.
Naquit en Judée,
Un de mes amis
Avait pour couchette
Une crèche en bois,
Et dans la povrette
Des ramas de pois.

Et de sa chambrette,
Oyant mon récit,
Avecque amourette
Le bon Roy sourit.
Prit en sa cassette
Deux écus dorés;
De sa main doucette
Me les a donnés.

Disant: ”Petit ange,
Je suis content,
Afin que tu manges,
Voilà de l’argent
Pour la douce France
Et son Roy Henry,
Prie avecque instance
Ton petit amy!”

The ash grove

Down yonder green valley where streamlets meander,
When twilight is fading, I pensively rove,
Or at the bright noontide in solitude wander
Amid the dark shades of the lonely ash grove.
‘Twas there while the blackbird was joyfully singing,
I first met my dear one, the joy of my heart;
Around us for gladness the bluebells were ringing,
Ah! then little thought I how soon we should part.

Still glows the bright sunshine o’er valley and mountain,
Still warbles the blackbird his note from the tree,
Still trembles the moonbeam on streamlet and fountain;
But what are the beauties of nature to me?
With sorrow, deep sorrow, my bosom is laden,
All day I go mourning in search of my love.
Ye echoes, O tell me, where is the sweet maiden?
She sleeps ‘neath the green turf down by the ash grove.

Misty

Look at me, I’m as helpless as a kitten up a tree,
And I feel like I’m clinging to a cloud, I just can’t understand,
I get misty, just holding your hand.
Walk my way, and a thousand violins begin to play,
or it might be the sound of your hello, that music I hear,
I get misty the moment you’re near.

You can say that you’re leading me on.
But it’s just what I want you to do.
Don’t you notice how hopelessly I’m lost.
That’s why I’m following you.

On my own, would I wander through this wonderland alone.
Never knowing my right foot from my left, my hat from my glove.
I’m too misty, and too much in love.

All the things you are

You are the promised kiss of springtime
That makes the lonely winter seem long.
You are the breathless hush of evening
That trembles on the brink of a lovely song.

You are the angel glow that lights a star,
The dearest things I know are what you are.
Some day my happy arms will hold you,
And some day I’ll know that moment divine,
When all the things you are, are mine!

Autumn leaves

The falling leaves drift by my window
The falling leaves of red and gold.
I see your lips the summer kisses
The sunburned hands I used to hold.

Since you went away the days grow long
And soon I’ll hear old winter’s song.
But I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall.

Since you went away the days grow long
And soon I’ll hear old winter’s song.
But I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall.

I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall.

Black Orpheus

I’ll sing to the sun in the sky
i’ll sing till the sun rises high.

Carneval time is here
magical time of year
and as the time draws near
dreams left my heart.

I’ll sing while I play the guitar.
I’ll cling to this dream from a far.

Will true love come my way
on this carneval day
or will love stay in my heart.

Musettas vals

Quando me’n vò soletta per la via,
La gente sosta e mira
E la bellezza mia tutta ricerca in me,
ricerca in me
Da capo a pie’ …
Ed assaporo allor la bramosia
sottil che da gl’occhi traspira
e dai palesi vezzi intender sa
Alle occulte beltà.
Cosi l’effluvio del desio tutta m’aggira,
felice mi fa, felice me fa!
E tu che sai, che memori e ti struggi
Da me tanto rifuggi?
So ben:
le angoscie tue non le vuoi dir,
non le vuoi dir so ben
Ma ti senti morir!

Gianni Schicchi

O mio babbino caro,
mi piace, è bello bello,
vo’andare in Porta Rossa
a comperar l’anello!
Si, si, ci voglio andare!
E se l’amassi indarno,
andrei sul Ponte Vecchio
ma per buttarmi in Arno!
Mi struggo e mi tormento,
O Dio! Vorrei morir!
Babbo, pietà, pietà!
Babbo, pietà, pietà!

Annonser